kallthjärta.

när jag var liten var jag ofta ensam hemma.
jag älskade det och jag gjorde allt för att få vara det.
jag älskade att sitta och lyssna på varje litet ljud som ökade hjärtslagen per minut.
jag fick en kick av att vara rädd.jag kunde helt plötsligt få för mig att någon tagit sig in i våran lägenhet och då gå runt och hoppa fram framför varje skrymsle och skrika "är du där?!".eller skrika att jag hade en bomb som jag skulle kasta.
och jag älskade att tävla med mäktiga john blund.för att se om jag kunde hålla mig vaken tills mamma kom.
att vara ensam var ljuspunkten i mitt unga liv.magiskt men tragiskt.

idag klarar jag inte av att vara ensam i en enda sekund.jag får abstinens så fort jag lämnas själv.
jag har blivit ett flockdjur.
jag känner mig vilsen och klarar inte av att göra någonting om ingen finns runt omkring.
egentligen handlar det kanske inte om att jag inte klarar av att vara ensam, jag skulle nog ändå känna mig ensam om någon "okänd" var nära.
jag tror att det handlar om saknaden av människorna jag alltid har runt omkring mig.dom som alltid finns där.för så fort jag lämnar dem blir det tomt, så fort jag lämnar någon jag trivs med blir det tråkigt.
jag är alltid den som står kvar sist vid skåpen och pratar med den näst sista, inte så konstigt att jag brukar komma hem tre timmar efter att jag slutat.jag drar fötterna efter mig när jag går med någon för att den stunden ska vara så länge som möjligt.jag plågar alla genom att tjata på att vi aldrig träffas.den som ringer runt och ber alla att komma hem till mig för en filmkväll.
jag är så extremt sällskapssjuk!

när jag var liten hade jag inte såndana människor runt omkring mig och kunde då inte känna mig ensam.
för jag visste inte hur det var att vara icke-ensam.
(mamma och storebror räknas ej)