kallthjärta.

i fredags förra veckan hände det jag fruktat i ungefär två år.
mitt proppfulla skåp orkade inte mera och spottade därför ut allt det innehöll,
(precis som en sjögurka gör med sina läckra inälvor i handen på en snorunge en vacker sommardag).
jag hade så enormt bråttom så plockade jag upp allt i all hast men stelnade till när jag hittade ett grått litet kort med glittriga rosor, hjärtan och texten: "vi ses under trädet ^^ happy velentines day" på.
lite läskigt sådär att hitta det nu.såhär långt efteråt.och vem är den mystiske/mystiska avsändaren?
säg säg säg mig det!

jag hatar kärlek
för jag vet inte vad det är,
så för mig står det still
när du säger att du är kär.
därav kan jag det ej,
jag kan inte älska dig.

fin: death cab for cutie - someday you will be loved

när jag var liten var jag ofta ensam hemma.
jag älskade det och jag gjorde allt för att få vara det.
jag älskade att sitta och lyssna på varje litet ljud som ökade hjärtslagen per minut.
jag fick en kick av att vara rädd.jag kunde helt plötsligt få för mig att någon tagit sig in i våran lägenhet och då gå runt och hoppa fram framför varje skrymsle och skrika "är du där?!".eller skrika att jag hade en bomb som jag skulle kasta.
och jag älskade att tävla med mäktiga john blund.för att se om jag kunde hålla mig vaken tills mamma kom.
att vara ensam var ljuspunkten i mitt unga liv.magiskt men tragiskt.

idag klarar jag inte av att vara ensam i en enda sekund.jag får abstinens så fort jag lämnas själv.
jag har blivit ett flockdjur.
jag känner mig vilsen och klarar inte av att göra någonting om ingen finns runt omkring.
egentligen handlar det kanske inte om att jag inte klarar av att vara ensam, jag skulle nog ändå känna mig ensam om någon "okänd" var nära.
jag tror att det handlar om saknaden av människorna jag alltid har runt omkring mig.dom som alltid finns där.för så fort jag lämnar dem blir det tomt, så fort jag lämnar någon jag trivs med blir det tråkigt.
jag är alltid den som står kvar sist vid skåpen och pratar med den näst sista, inte så konstigt att jag brukar komma hem tre timmar efter att jag slutat.jag drar fötterna efter mig när jag går med någon för att den stunden ska vara så länge som möjligt.jag plågar alla genom att tjata på att vi aldrig träffas.den som ringer runt och ber alla att komma hem till mig för en filmkväll.
jag är så extremt sällskapssjuk!

när jag var liten hade jag inte såndana människor runt omkring mig och kunde då inte känna mig ensam.
för jag visste inte hur det var att vara icke-ensam.
(mamma och storebror räknas ej)

idag fyller mamma mycket.
jag köpte värsta buketten och ett antal bakelser (napoleon- och budapestbakelser, krokodiler och margaretas masariner) från landings.
jag har varit hos tandis och återigen rivit huset som karius och baktus bott i sedan 1998.
jag kan ha hittat vårens klackisar.men fortfarande inga vita, läckra, låga "sneakers".
jag har inte skrivit mina lab.rapporter.och inte börjat på mitt enorma bildprojekt eller arkitektprov.
jag har druckigt mängder av kaffe, min espressomaskin lär typ sova gott inatt.vilket jag inte kommer att göra.
jag har en grym känsla i magen.en fin känsla i magen.det är vår.vintervärlden är död.
let´s go where the night goes.


dagens låt (gammal och fin): Jeff Buckley - Hallelujah
bonus låt: Säkert! - Vi kommer dö samtidigt

jag kommer ihåg mig själv för tre/fyra år sedan.jag var inte den jag är idag.
visst, jag var minst lika fjantig, glad och skrikig,
men jag var inte den jag är idag.
min stil lutade åt poppar-hållet. mycket randigt och prickigt. och väldigt mycket converse. extrem snedlugg och tuff musiksmak!
jag gick hand i hand med håkan hellström, han var hela min värld.eller väldigt mycket av den.(jag menar absolut inte att håkan inte har med mitt liv att göra längre, det har han, han vilar i mitt hjärta.och det står jag för. håkan har tagit mig hit, där jag är idag.)
och nej jag var inte medlem i ung vänster och inte vegeterian.

för tre/fyra år sedan ville jag vara precis som dem.
precis som dem med krasbart hår och glasblåa ögon, sånna som man vill peta på.
jag ville vara som de är.för jag avgudade dem.bokstavligt talat.
jag betraktade dem på alla sätt och vis, hur de gick och talade, hur de log och skrattade.jag iakttog varje steg och rörelse. jag satte mig in i deras värld, för att tänka precis som dem.
ni förstår inte, jag var besatt!
en dag blev jag en av dem, jag kommer ihåg den dagen.en onsdag.plötsligt.
jag vet inte vad som hände sen. jag släppte tråden självmant. maska för maska lät jag gå upp. det jag jobbat på i flera år lät jag rinna ut i sanden. inte för att jag var olycklig, för det var jag inte. jag var lycklig, det var jag. det som varit färgstarkt, bleknade långsamt.
jag vill inte säga att jag inte var mig själv på den tiden, för vem skulle jag vara om inte mig själv?
jag var bara en annan jag. den jag inte är idag.
de är inte de längre.de är ingenting jag vill vara. fastän de var underbara.

dagens låt: håkan hellström - nu kan du få mig så lätt

hjälp.
jag fick panik häromdagen.helt plötsligt slog det mig att jag kanske kommer stå där alldeles ensam och ingenstans att ta vägen i slutet av augusti.
att jag inte kommer ha någonting att vakna upp till.att gå till.
herregud jag tror jag dör om jag inte kommer in till hösten.
jag är en sån som inte klarar av att inte-göra-någonting.jag kan ett tag, men sen blir jag tokig och börjar bita på möblerna som en ensam hundvalp.

tomten jag önskar mig en tidig klapp i år, snälla.jag lovar att vara snäll mot mamma och alla andra om du skänker mig en plats på arkitektutbildningen. KTH skulle passa fint sådär. Chalmers och LTH går bra det med.
annars tomten så får du åtminstone hålla tummarna för mig när jag gör arkitektprovet.
jag vill bli arkitekt.jag ska bli arkitekt!